1734-1802 George Romney Galleries By 1757 he was becoming well-known as a portraitist. He fell ill during his apprenticeship and was nursed back to health by Mary Abbott, daughter of his landlady. In 1762, by which time he was married with two children, he went to London, and saw early success with a painting, The Death of General Wolfe which won a prize from the Royal Society of Arts. Romney soon had a thriving portrait business in Long Acre. Despite his great success George Romney was never invited to join the Royal Academy nor did he ever apply to join. While there has been much speculation about his relationship with the Academy there is no doubt that he normally remained aloof maintaining that a good artist should succeed without being a member. His own career certainly supported this belief and it was only towards the end of his life that he expressed the slightest regret for his views Portrait of Miss Juliana Willoughby, 1781-83 (National Gallery of Art, Washington DC) Emma Hamilton as a bacchante by George Romney, 1785In 1773 he travelled to Italy with fellow artist Ozias Humphrey to study art in Rome and Parma, returning to London in 1775 to resume business, this time in Cavendish Square (in a house formerly owned by noted portraitist Francis Cotes). In 1782 he met Emma Hamilton (then called Emma Hart) who became his muse. He painted over 60 portraits of her in various poses, sometimes playing the part of historical or mythological figures. He also painted many other contemporaries, including fellow artist Mary Moser. After an absence of almost forty years, he returned to his family in Kendal in the summer of 1799. He was greeted by his loyal, devoted and unquestioning wife. George Romney is a kinsman of Mitt Romney, U.S politician.  Related Paintings of George Romney :. | The Leigh Famil | Elizabeth Harriet Warren (Viscountess Bulkeley) as Hebe | Marchioness of Donegall | Portrait of Anne Montgomery wife of 1st Marquess Townshend | Portrait of John Forbes |
Related Artists:
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Bernard, Emile
French, 1868-1941 French painter and writer. He was the son of a cloth merchant. Relations with his parents were never harmonious, and in 1884, against his father's wishes, he enrolled as a student at the Atelier Cormon in Paris. There he became a close friend of Louis Anquetin and Toulouse-Lautrec. In suburban views of Asni?res, where his parents lived, Bernard experimented with Impressionist and then Pointillist colour theory, in direct opposition to his master's academic teaching; an argument with Fernand Cormon led to his expulsion from the studio in 1886. He made a walking tour of Normandy and Brittany that year, drawn to Gothic architecture and the simplicity of the carved Breton calvaries. In Concarneau he struck up a friendship with Claude-Emile Schuffenecker and met Gauguin briefly in Pont-Aven.
Moritz Kellerhoven
(1758-1830), sometimes referenced as Moritz Keller Hoven, was an Austrian painter and etcher. Kellerhoven was born in Duchy of Berg, and spent some time studying art in Antwerp, Vienna, and Italy. He specialized in painting portraits, including many royal subjects. Kellerhoven died in Munich in 1830.